Syntetisk biologi, etik och antibiotika

Vem är det egentligen som formar allmänhetens syn på vetenskap? Och hur gör folk när de väger risker mot nytta med teknik som kan både skada och göra nytta? Mirko Ancillotti vill ha svar på båda frågorna. Han har precis avslutat ett projekt om hur media beskriver syntetisk biologi och börjat undersöka etiska aspekter av antibiotikaresistens och användningen av nya peptidbaserade antibiotika.

Inom syntetisk biologi används en väldigt specifik typ av terminologi. Forskarna använder begrepp som väcker både filosofiska och etiska frågor, som att ”skapa” eller ”modifiera” liv. Enligt Mirko Ancillotti används det här språket i pressmeddelanden och intervjuer.

Mirko Ancillotti kommer från Italien och har en masterexamen i filosofi från universitetet i Pisa. Han fick en praktikplats på CRB som ledde till ett tvåårigt projekt kring hur media beskriver syntetisk biologi Italien och i flera nordiska länder. Utgångspunkten var att media ofta är den primära källan till allmänhetens bild av den här forskningen. Men resultaten visade att media och människor i allmänhet pratar om frågorna på olika sätt.

Den allmänna opinionen är mer kritisk än den allmänna pressen. Forskningsfältet är litet och rapporterna i pressen är få. I Sverige skrivs det kanske tio artiklar om syntetisk biologi per år av samma två eller tre journalister. Men även om antalet journalister som bevakar området varierar mellan länderna Mirko Ancillotti har studerat så är innehållet i stor sett detsamma. Källorna är ett fåtal vetenskapsmän och entreprenörer med hög profil och domineras av Craig Venter, vars forskning handlar om syntetisk genomik.

- Det som överraskade mig var att journalisterna använder exakt samma ord och inramning som forskarna. Jag blev också förvånad över att mediabilden formas av så få människor, säger Mirko Ancillotti.

Enligt Mirko Ancillotti finns det några saker vi behöver vara uppmärksamma på här: Eftersom pressen får sin bild av syntetisk biologi från en liten grupp forskare är det uppenbart att terminologin de använder inte är neutral. Men det handlar inte bara om ordval, det handlar också om perspektiv. Hans studie visar att media nästan aldrig ifrågasätter sättet som syntetisk biologi presenteras på. Till exempel beskrivs miljöfrågan nästan alltid i positiva termer. Detsamma gäller andra sätt som syntetisk biologi kan användas på. Enligt Mirko Ancillotti ska vi vara försiktiga med att låta forskare manipulera den allmänna opinionen och säger att journalister har en viktig roll att spela.

När projektet avslutades fick Mirko Ancillotti möjligheten att doktorera. I februari 2016 började han arbeta med etiska och folkhälsoaspekter på antibiotikaresistens. Projektet kommer att använda sig av discrete chocie experiments. DCE, som det också kallas, använder både kvalitativa och kvantitativa metoder för att fånga människors preferenser och de avvägningar de gör mellan risk och nytta. I projektet använder han också filosofisk metod för att undersöka de moraliska och etiska dimensionerna av hanteringen av antibiotikaresistens. Det finns studier som visar att den svenska allmänheten är väldigt medveten om problemen med antibiotikaresistens och konsekvenserna av överanvändning. Det här gör Sverige till en ideal plats för att utveckla en diskurs kring de här frågorna som också involverar allmänheten.

Doktorandprojektet är resultatet av ett samarbete mellan CRB och Institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi vid Uppsala universitet. Initiativet kom från en grupp kring Professor Dan Andersson som kontaktade CRB för att få en tidig analys av de etiska aspekterna kring introduktion av nya peptidbaserade antibiotika. Något som Mirko Ancillotti hoppas att hans projekt kommer att kunna erbjuda.

Peptidbaserade antibiotika har jämförts med cellgifter eller strålbehandling. Ett redskap för att nå ett mål, men inte något vi borde använda om vi inte verkligen behöver det. De ökar inte bakteriernas resistens på samma sätt, men de ska ändå användas med försiktighet. De tar död på bakterier, men samtidigt stör de kroppens immunförsvar. Det innebär att den som behandlas med antibiotika utsätter sig själv för risk. Avvägningarna blir svåra och det är i den här kontexten som metoden blir viktig. Valet av DCE gör det möjligt att ta reda på hur människor väger olika typer av risk mot varandra.

- Peptidbaserade antibiotika skapar ett intressant etiskt dilemma. När vi använder vanliga antibiotika skapar vi risk för hela samhället genom ökad resistens. När vi använder peptidbaserade antibiotika skapar vi en risk för oss själva, säger Mirko Ancillotti.

Om Mirko Ancillotti

Mirko Ancillotti har arbetat på CRB sedan september 2013 och började sin forskarutbildning i februari 2016. Mellan 2014-2015 arbetade han med ett projekt mediabilden av syntetisk biologi och hur allmänheten förstår ämnet.

Mirko Ancillotti har en masterexamen i filosofi från universitetet i Pisa (2012). Hans masteruppsats handlar om John Harris inflytande på den bioetiska debatten omkring kloning och vad som brukar kallas för "enhancement".

Mirko Ancillotti är biträdande redaktör för webbsidan CODEX som samlar regler och riktlinjer för forskning.

Mirko Ancillotti är också en flitig gästskribent på våra etikbloggar. Läs hans senaste inlägg om avståndet mellan mediabilden av syntetisk biologi och allmänhetens uppfattningar här.

Josepine Fernow 2016-05-24